Idag har jag haft en dålig dag rent psykiskt. Jag mådde någorlunda bra i morse. Gjorde fruckost till barnen och sen kom det första SMS från familje behandlare  där hon frågar om barns kommit upp i tid.  De ska upp mellan 6 och 7 för att rutinerna inte ska brytas. Men de kom upp sent. Runt 8  - 9 tiden.
Senare under dagen fortsatte det. Har du gått t med barnen idag. Nej jag sa till barnen i morse att de måste hjälpa till och städa upp sitt rum sen kan vi gå ut och leka tillsammans. Då va det plötsligt något vi skulle arbeta med. När jag är konsikvent så dög det inte för barnen fick sitta vid sina datorer.

Barnen sitter vid sina datorer det stämmer. De ser på film och spelar. Men det många inte vet eller inser är att de tar självmant uppehåll och leker med leksaker och har bara ljudet till en film i bakgrunden. Men nu ska jag använd datorerna som belöning istället.  Lättare sagt än gjort.

Smsen fortsatte att komma över hela dagen. Jag känd mer och mer hur mitt humör blev sänkt och jag började bli lättare irriterad.

Skrev av mig all galla med min pojkvän ( jag tycker riktigt synd om honom att behöva läsa allt det där om hur frustrerad jag är.) under tiden som jag skriver det till honom så får jag en panikattack.
När den är över så googlar jag på panik attack och självhjälp. Det leder till en länk om ptsd. Jag läser om symtomen för ptsd och börjar storgråta när jag ser att alla symptom stämmer in på mig. (Förutom självmordstankar) livet är en gåva och jag tänker inte kasta bort det. Om inget annat så  måste jag leva för mina barns skull.

Jag visste att familje behandlar en är säker på att jag har ptsd men jag har innerst inne inte velat tro på det.

Jag har inte gråtit på ca en månad.  Så det va mycket ångest, sorg och ilska som skulle komma ut. Jag har bara lättat på trycket. Där finns många tårar som behöver komma ut men jag kan inte gråta för mycket just nu. Jag måste hålla mig stark ett tag till.

Familje behandlarna vill först att vi fixar det för barnen med psykolog m.m och när det är klart kan jag börja få hjälp. Så när jag sen sitter hos min egen psykolog så kan jag gråta ögonen ur mig och försöka göra mig förstådd.

Det är så typiskt. Igår va jag lycklig! LYCKLIG!? Jag har inte varit lycklig på nästan 5 år. Och så ska min hjärna min ångest och stress förstöra allt.

Idag är en sådan dag där AG är övertygad om att allt kommer att gå åt helvete. Pojkvännen kommer att tröttna och göra slut.  Familje behandlarna kommer att komma fram till att jag är en urusel mamma.

Idag känner jag mig värdelös. Idag är jag på botten.

Bara en väg att gå right? Dags att bygga upp mitt mående igen. Jag vill ha fler dagar där jag är lycklig.

I morgon är tanken att barnens rum ska städas upp. Datorerna sätts inte igång förrän rummet är städat.

Det är inte den metoden jag tror på men det är den metoden som familjebehandlarna tycker ska användas.

När rummet är städat så kan barnen och jag gå ut för att ha lite skoj.

Jag mår super bra idag. Steg upp 05.00
Sov över hos pojkvännen medans barnens mormor hade barnen.

Att få vara kvinna en stund är himmelskt. Inte behöva vara mamma, städerska, kock och allt annat man är när man har barn med speciella behov.

Idag är jag helt enkelt lycklig.

Har lämnat en överraskning i hans hem nu inför alla hjärtans dag. Det ska bli intressant att se hur han reagerar. Jag är inte så bra på det där med romantik men jag gör ett tappert försök.

Idag har jag sökt 2 jobb.
Va och köpte braspannor så att jag kan laga mat utan att hela ugnen blir nerkladdad av matfett m.m

Jag planerar att städa upp barnens rum då de åter igen lyckats få golvet täckt av leksaker.

Nästa vecka ska jag på en arbets intervju och ska vakta telefonen då en annan arbetsplats lovat att ringa.

I dag är en bra dag.

Vi kom till det nya landet.
Vi fick låna en husvagn som vi bodde i. jag lånade internet för att söka boende och jag fick en enorm hjälp av vänner. Utan dem hade det inte gått alls.

Vi sov i husvagnen. hösten var kall och våt. Jag va enormt stressad. Under tiden jag fixade med allt papperarbete med att skriva in oss i landet och försöka hitta boende så blev jag mer eller mindre terroriseras av soc och skolan.

När allt var färdigt. Jag hade äntligen en lägenhet. Inte den standarden som jag va van vid men det va bättre än en husvagn på vintern.

Då gjorde soc något som jag senare fick veta bröt mot svensk lag. De skickade en orosanmälan till den nya kommunen i mitt nya land.

Hade de vetat hur mycket det skulle hjälpa oss tror jag aldrig att de hade gjort det.

Här i detta landet är nämligen barnkonventionen och mänskliga rättigheter lagstadgat.

Jag va först väldigt rädd för att det skulle vara samma sak som Sverige. Men de arbetar på ett annat sätt.

Jag fick familjebehandlare som skulle komma och hjälpa mig.

Jag litar fortfarande inte helt på dem. Men jag har mer förtroende för dem än de i Sverige.

De upptäckte ganska snart att barnen va traumatiserade och de är ganska säkra på att jag har fått ptsd.

De tar det försiktigt med mig. Det är först nu som de lägger mer press på mig.

Jag kan erkänna att jag inte är den mest ordentliga person. Detta vill de att jag ska ändra på. Jag ska få in en rutin i att städa.

Jag försöker verkligen.

Men ( nu kommer alla ursäkterna)
Det är inte alltid jag har varmvatten för att diska. Det kostar pengar att tvätta en maskin tvätt. Ca 35 sv kr per maskin.

Jag har ingen tvättkorg så smutstvätten flyter omkring ( måste köpa en tvättekorg)

Jag fick hjälp av en lokal hjälp organisation. De mer eller mindre möblerade vårt hem! Barnen har fått mängder med fina leksaker och kläder. Till och med jag har fått kläder!

Efter hvb hemmet hade jag förlorat all tro på att människor kan vara goda. Men när jag kom hit med mina barn utan någonting så har människor bevisat för mig att jo. Det finns goda människor! De finns där och när du verkligen behöver dem så hittar du dem.

Jag söker arbete som besatt. För om jag inte snart får en inkomst själv så är risken stor att jag inte för försörjning stöd från detta landet.

Jag har sökt så mycket jobb utan att ha fått napp. Bara att fortsätta kämpa.

Har även chans på en utbildning så jag ska ansöka om det.

Har dessutom träffat en man här i det nya landet.

Men jag har så dåligt självförtroende nu mera att jag inte förstår vad han ser hos mig.

Han har väldigt stabila förhållanden han har precis köpt sitt drömhus! Hans barn är lugna och trygga. Han har fast inkomst och är ordentlig och väldigt stabil i sitt mående och humör.

Om vi jämför med mig.

Jag har kommit hit utan någonting.
Jag har en liten lägenhet som har mögel ( bekämpar det varje dag)
Min lägenhet är i samma storlek som hans stora rum. Bara för att ge lite perspektiv på det hela.
Mina barn har diagnoser vilket gör att de är mer vilda än tama. Och de har dessutom blivit traumatiserade så det är en hel del arbete med.deras mående.
Jag har inget jobb och är mer eller mindre ett nervknippe. Jag har dagar när jag är så djupt deprimerad att jag anser att jag är helt värdelös och till skillnad från honom så är jag slarvig!


Han vet hela min situation jag har inte dolt något för honom tvärt om jag har varit noga med att visa alla mina negativa sidor. Som om jag undermedvetet försöker skrämma bort honom.
Han har träffat mina barn. L började med att slå till honom ( L har börjat göra det på vuxna han gillar) men min pojkvän har inte blivit rädd alls. Jag har inte mer negativt kvar att visa så nu är jag helt enkelt bara mig själv. Som familebehandlaren sa. " varför har han varit singel så länge?" jag har två teorier antingen har han en dold sida som är super negativ eller så har han varit väldigt kräsen. Och då kommer frågan igen som ett brev på posten. Vad ser han hos mig!?

Igår ( jag har skrivit det här inlägget i 2 dagar)
Köpte jag två tvättkorgar och såg till att införskaffa mynt till tvättmaskinen. Barnen har fått varenda sjukdom man kan komma på. De är förkylda har hosta och har varit magsjuka.

Senare idag ska jag köpa en begagnad diskmaskin så behöver jag inte bekymra mig om där inte finns varmvatten.

Jag ska städa upp idag och tänkte möblera om lite.  Vi får se om jag får det gjort.

Jag har länge velat skriva den här bloggen. Dels som en slags terapi för att bearbeta det jag varit med om men även för att informera om hur illa det kan gå om du blir utsatt för maktmissbruk.

Du kom säkert in på denna bloggen i tron om att det handlar om en flykting från Afghanistan, Syrien eller något liknande.

Nej... Jag är född av en svensk mamma. Jag har bott hela mitt liv i sverige. Jag har firat midsommar och gått påskkärring.
Men ja jag är en flykting. Jag flydde från Sverige.

Jag packade en torsdag kväll det viktigaste i två väskor. Barnens favorit gosedjur och leksaker i vars en skolväska och sen flydde vi landet mitt i natten. Som brottslingar trots att vi inte begått något brott.
Vi flydde fast det inte va krig i Sverige.

Det vi flydde ifrån? Socialen.
Det började med att jag bad om ett möte angående lss. På mötet förklarade jag att jag behövde en stödfamilj då mina barn har npf diagnoser.
Npf diagnoser är Adhd, autism, dyselexi och biopolär m.m

Där va två kvinnor på mötet en social handläggare och en lss handläggare.
Social handläggaren skötte det mesta av talandet och förklarade att det enda de hade att erbjuda va kortidsboende volket jag inte va intresserad av. Jag hade redan sett ut en familj som va redo att genomgå utredning som stödfamilj. Det va en familj med pedagogisk utbildning och som kände barnen väl.

Under mötet så kom vi fram till att jag inte skulle ansöka om något då det va lönlöst. Eller som socialsekriteraren sa " du är fri att ansöka men du kommer garanterat att få avslag"

Barnen hade nyligen börjat ny skola så där va mycket där att få rätt.

Ganska snart upptäckte jag en förändring hos min yngsta. Hen blev mer och mer deprimerad. Snart upptäckte jag varför. Så fort jag hämtade Hen på skolan så överöste hens lärare mig med allt negativt mitt barn gjort under dagen." L sitter inte still. L kryper under borden. L rymmer. L lyssnar inte. "

Detta sa läraren framför L, Ls klasskamrater och dessas föräldrar.

Efter nån månad av samma behandling så tröttnade jag och sa.
Om L är så jobbig så ring mig SP kan jag antingen vara med under skoldagen eller att jag hämtar Hen.

Mars. L har den skada på armen och där är en svullnad.  Jag frågar L var Hen fått skadan ifrån men får inget vettigt svar. Jag frågar läraren och denne får smått panik. Jag lugnar läraren och förklarar att det kan ha hänt var som helst. I skolan eller hemma. L trillade trots allt in i en byrå när Hen sprang i hallen härom dagen.  Läraren tror att det hänt i skolan och jag tror att det lika gärna kan ha hänt hemma.

Jag går till skolsyster med L vi har ändå en tid där. Skolsystern frågar standard frågorna och gör syntest. Jag frågar om skadan på armen och syster säger att om inte svullnaden går ner så ska jag söka läkarvård.

Svullnaden går inte ned så jag söker läkarvård. Jag åker in på akuten. De lugnar mig med att det inte är någon fara. Nu i efterhand är jag glad att jag gick till akuten med L. Om jag inte gjort det så hade det kanske slutat ännu mer illa.


I april fick jag ett mail från socialsekreteraren jag varit på möte om lss. Det hade kommit in en orosanmälan som hon ville prata om.
vi bestämde ett datum för möte.
Några dagar innan mötet får jag ett brev från polisen. Jag är anklagad för misshandel på L!

Det tog ca 2 månader innan jag själv förstod att det va skadan på armen som jag va anklagad för att ha tillfogat L.

Mötet går som alla möten med socialen. De informerar inte så värst mycket mer än att skolan har orosanmält för att de har misstanke om att barnen far illa psykiskt så väl som fysiskt. Tydligen ska L ha sagt att jag slår Hen. 
Senare kom det fram att läraren hade sagt till L " lyder du inte så ringer jag till din mamma så får hon hämta dig och då får du inte komma hit mer"

Jag och L blir kallade till polisförhör.  Till saken hör att L berättat att han blivit utfrågad redan i skolan. (Det är olagligt för en lärare att fråga ut ett barn så. Det måste vara en expert som håller i förhör)

Efter polisförhöret så blir jag visad till ett rum. Där sitter socialsekreteraren och en av hennes medarbetare. De ger mig ett ultimatum. Antingen åker jag och barnen till ett hvb hem där vi ska utredas eller så tar de barnen ifrån mig.

Inte så mycket till val. Självklart åker vi. De behöll L på sitt kontor medans jag får en halvtimme på mig att packa och ta med mig S. Därifrån körs vi till ett hvb hem. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Men det jag möttes av va en mardröm!
De gjorde en så kallat riskbedömning frågade mig om jag va självmordsbenägen. Om jag va våldsam och om jag hade gjort något olagligt. Jag skämtade ( humor har alltid varit det som hållt mig uppe i svåra situationer) " det mest olagliga jag gjort va att jag stal en godisbit från en kiosk då de lurat min släkting på pengar"

Socialsekreterare avbryter mig och säger med ett smått hånfult tonfall. " du är ju faktiskt anklagad för barnmisshandel"
Jag svarar " ja men det är en falsk anklagelse jag har ju inte gjort det. Men visst känns det bättre för er så skriv det då"

Det va först senare jag insåg att man inte ska göra så. Det många inte tänker på är att det som skrivs även om det inte är sant, tas som fakta.

Vi bodde där i 3 månader. 3 månader av ett rent helvete. Där allt jag gjorde eller sa vreds och vändes till oigenkänlighet.
Där de flesta som jobbade där va mellan 21-25 år gamla. En 21 åring höll i barnförhören. 21 år!? Man har knappt gått ut gymnasiet i den åldern. Det finns inte en chans att den människan gått färdigt en utbildning om hur man förhör ett barn på ett rättssäkert sätt.

Jag bad att få ut våra journaler. Det tog nästan knäcken på mig. En DM tjock hög med papper fyllt av manipulerad fakta och personalens "upplevelser" av mig.

Jag använde min telefon. för mycket. Jag hade inte tillräcklig uppsikt över barnen på lekplatsen. ( jag satt på bänken och hade uppsikt) men de ville att jag skulle stirra på barnen hela tiden eller gå efter dem och leka med dem konstant.

Jag va inte tillräckligt sträng med barnen
Jag försökte förklara för dem om LAB (Låg affektift bemötande) men det skulle senare visa sig att de ansåg att jag skyllde min brist som förälder på att barnen hade diagnoser. Läste senare i papperna att de trodde att symtomen för diagnoserna va symtom på att jag misshandlade barnen.

Barnen grät sig till sömns nästan varje kväll.
De va livrädda att de skulle bli tagna ifrån mig. S trodde att allt hänt för att Hen hade sin diagnos. L hade ångest för att Hen ansåg att det va för att Hen sagt att jag slog Hen i skolan.
Jag kunde inte göra annat än att trösta dem.

Efter ca en månad på det där hvb hemmet får jag reda på att det kommit in ännu en anmälan från skolan. Denna gången från S lärare. S hade en blåtira och det skulle ha varit jag som gett Hen den.
Det stämmer att S hade en blåtira. De som har hand om npf barn vet hur vilda de kan vara i sina lekar.

Hur försvarar man sig mot en sådan här sak? Jag kunde inte säga mer än sanningen men oavsett vad det svenska folket tror så är man skyldig till motsatsen bevisas.
Polis utredningen får man inte en försvarsadvokat förrän det går till rättegång. Och inom socialen får du inte försvarsadvokat förrän det gått till ett Lvu (lagen om vård av unga) man kan skafda advokat ändå men det får man betala ur egen ficka. Som ensamstående arbetslös mamma finns det inte en chans i världen att ha råd till en sådan sak.

Jag ringde olika advokater för att be om råd. Men advokater är totalt bakbundna vid en så kallat sol placering ( frivillig plädering ) om den är SP frivillig vet jag inte. Om jag skulle få för mig att ta barnen och lämna hvb hemmet så hade de order om att ringa polisen och sätta ut en efterlysning på mig och barnen.

Vi hade tur som blivit tilldelade en lgh i hvb byggnaden så vi fick ha någorlunda privat liv. Andra va inte lika lyckosamma. De hade små rum där personalen spatserade som vakter. Vissa fick inte gå ut utan en personal som sällskap.

Det va som om de försökte tvinga fram en slags stocholmsyndrom hos de boende.

Trotts att vi hade det bättre än de flesta så va det jobbigt när personalen kunde komma in när som helst. Om vi va i dushen. En period så skulle de övervaka när vi åt. Har du någon gång provat att äta när någon stirrar på dig?

Jag kunde inte äta... Och det kunde inte mina barn heller. Det såg inte bra ut i papperna kan jag säga.

Jag försökte att få det att bli mer naturligt genom att bjuda personalen på mat men de vägrade att ta emot det. Om de åtminstone kunde ta en tallrik med lite mat och peta runt så att det såg ut som att de åt. Men inte ens det.

Jag hittade en organisation som hjälper barn och föräldrar i dessa sitvationer. 2 månader av ångest och enorm.psykisk press släppte när de sa att de skulle hjälpa mig och barnen. Jag grät konstant i 2 dagar med uppehåll kanske 3 timmar per dag. Men jag grät av lättnad! Någon kunde hjälpa oss.
Jag hade i 2 månader sett mina två sprudlande barn dö lite för var dag. Livsgnistan slocknade lite varje dag och nu skulle vi få hjälp!

Under den perioden så frågade personalen ofta hur jag mådde. De oroade sig väl för att jag skulle ta självmord.
Men jag tycker att det är lite ironiskt att de oroade sig för mitt psyke när jag faktiskt hade som mest hopp.  De kan inte ha utbildat sig så värst grundligt de där " människovetarna"

Efter 3 månader fick organisationen ut oss! Vi va äntligen fria! Visst jag skulle ha Behandling i min föräldraroll i hemmet men det va inget jag hade något emot bara barnen fick komma in i sin hemmiljö igen.

Väl hemma så försökte vi återgå till det normala. En ny rektor så jag hade hopp om att det skulle gå bra. Efter två möten med rektorn så förstod jag att så inte skulle bli fallet. Hon tyckte att L va liten för sin ålder!? Till saken hör att en läkare undersökte barnen grundligt när vi va på hvb hemmet och han såg inga ovanligheter alls.

Jag förstod att det snart skulle komma fler anmälningar och barnen skulle inte klara av en sådan pers en gång till.
Barnen va sjuka och jag fick ett mail av rektorn att S aassistent inte skulle möta upp S utan en främling.
Varning skollorna ringde på full volym nu.

Jag packade och barnen och jag flydde i natten.