Jag har länge velat skriva den här bloggen. Dels som en slags terapi för att bearbeta det jag varit med om men även för att informera om hur illa det kan gå om du blir utsatt för maktmissbruk.

Du kom säkert in på denna bloggen i tron om att det handlar om en flykting från Afghanistan, Syrien eller något liknande.

Nej... Jag är född av en svensk mamma. Jag har bott hela mitt liv i sverige. Jag har firat midsommar och gått påskkärring.
Men ja jag är en flykting. Jag flydde från Sverige.

Jag packade en torsdag kväll det viktigaste i två väskor. Barnens favorit gosedjur och leksaker i vars en skolväska och sen flydde vi landet mitt i natten. Som brottslingar trots att vi inte begått något brott.
Vi flydde fast det inte va krig i Sverige.

Det vi flydde ifrån? Socialen.
Det började med att jag bad om ett möte angående lss. På mötet förklarade jag att jag behövde en stödfamilj då mina barn har npf diagnoser.
Npf diagnoser är Adhd, autism, dyselexi och biopolär m.m

Där va två kvinnor på mötet en social handläggare och en lss handläggare.
Social handläggaren skötte det mesta av talandet och förklarade att det enda de hade att erbjuda va kortidsboende volket jag inte va intresserad av. Jag hade redan sett ut en familj som va redo att genomgå utredning som stödfamilj. Det va en familj med pedagogisk utbildning och som kände barnen väl.

Under mötet så kom vi fram till att jag inte skulle ansöka om något då det va lönlöst. Eller som socialsekriteraren sa " du är fri att ansöka men du kommer garanterat att få avslag"

Barnen hade nyligen börjat ny skola så där va mycket där att få rätt.

Ganska snart upptäckte jag en förändring hos min yngsta. Hen blev mer och mer deprimerad. Snart upptäckte jag varför. Så fort jag hämtade Hen på skolan så överöste hens lärare mig med allt negativt mitt barn gjort under dagen." L sitter inte still. L kryper under borden. L rymmer. L lyssnar inte. "

Detta sa läraren framför L, Ls klasskamrater och dessas föräldrar.

Efter nån månad av samma behandling så tröttnade jag och sa.
Om L är så jobbig så ring mig SP kan jag antingen vara med under skoldagen eller att jag hämtar Hen.

Mars. L har den skada på armen och där är en svullnad.  Jag frågar L var Hen fått skadan ifrån men får inget vettigt svar. Jag frågar läraren och denne får smått panik. Jag lugnar läraren och förklarar att det kan ha hänt var som helst. I skolan eller hemma. L trillade trots allt in i en byrå när Hen sprang i hallen härom dagen.  Läraren tror att det hänt i skolan och jag tror att det lika gärna kan ha hänt hemma.

Jag går till skolsyster med L vi har ändå en tid där. Skolsystern frågar standard frågorna och gör syntest. Jag frågar om skadan på armen och syster säger att om inte svullnaden går ner så ska jag söka läkarvård.

Svullnaden går inte ned så jag söker läkarvård. Jag åker in på akuten. De lugnar mig med att det inte är någon fara. Nu i efterhand är jag glad att jag gick till akuten med L. Om jag inte gjort det så hade det kanske slutat ännu mer illa.


I april fick jag ett mail från socialsekreteraren jag varit på möte om lss. Det hade kommit in en orosanmälan som hon ville prata om.
vi bestämde ett datum för möte.
Några dagar innan mötet får jag ett brev från polisen. Jag är anklagad för misshandel på L!

Det tog ca 2 månader innan jag själv förstod att det va skadan på armen som jag va anklagad för att ha tillfogat L.

Mötet går som alla möten med socialen. De informerar inte så värst mycket mer än att skolan har orosanmält för att de har misstanke om att barnen far illa psykiskt så väl som fysiskt. Tydligen ska L ha sagt att jag slår Hen. 
Senare kom det fram att läraren hade sagt till L " lyder du inte så ringer jag till din mamma så får hon hämta dig och då får du inte komma hit mer"

Jag och L blir kallade till polisförhör.  Till saken hör att L berättat att han blivit utfrågad redan i skolan. (Det är olagligt för en lärare att fråga ut ett barn så. Det måste vara en expert som håller i förhör)

Efter polisförhöret så blir jag visad till ett rum. Där sitter socialsekreteraren och en av hennes medarbetare. De ger mig ett ultimatum. Antingen åker jag och barnen till ett hvb hem där vi ska utredas eller så tar de barnen ifrån mig.

Inte så mycket till val. Självklart åker vi. De behöll L på sitt kontor medans jag får en halvtimme på mig att packa och ta med mig S. Därifrån körs vi till ett hvb hem. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Men det jag möttes av va en mardröm!
De gjorde en så kallat riskbedömning frågade mig om jag va självmordsbenägen. Om jag va våldsam och om jag hade gjort något olagligt. Jag skämtade ( humor har alltid varit det som hållt mig uppe i svåra situationer) " det mest olagliga jag gjort va att jag stal en godisbit från en kiosk då de lurat min släkting på pengar"

Socialsekreterare avbryter mig och säger med ett smått hånfult tonfall. " du är ju faktiskt anklagad för barnmisshandel"
Jag svarar " ja men det är en falsk anklagelse jag har ju inte gjort det. Men visst känns det bättre för er så skriv det då"

Det va först senare jag insåg att man inte ska göra så. Det många inte tänker på är att det som skrivs även om det inte är sant, tas som fakta.

Vi bodde där i 3 månader. 3 månader av ett rent helvete. Där allt jag gjorde eller sa vreds och vändes till oigenkänlighet.
Där de flesta som jobbade där va mellan 21-25 år gamla. En 21 åring höll i barnförhören. 21 år!? Man har knappt gått ut gymnasiet i den åldern. Det finns inte en chans att den människan gått färdigt en utbildning om hur man förhör ett barn på ett rättssäkert sätt.

Jag bad att få ut våra journaler. Det tog nästan knäcken på mig. En DM tjock hög med papper fyllt av manipulerad fakta och personalens "upplevelser" av mig.

Jag använde min telefon. för mycket. Jag hade inte tillräcklig uppsikt över barnen på lekplatsen. ( jag satt på bänken och hade uppsikt) men de ville att jag skulle stirra på barnen hela tiden eller gå efter dem och leka med dem konstant.

Jag va inte tillräckligt sträng med barnen
Jag försökte förklara för dem om LAB (Låg affektift bemötande) men det skulle senare visa sig att de ansåg att jag skyllde min brist som förälder på att barnen hade diagnoser. Läste senare i papperna att de trodde att symtomen för diagnoserna va symtom på att jag misshandlade barnen.

Barnen grät sig till sömns nästan varje kväll.
De va livrädda att de skulle bli tagna ifrån mig. S trodde att allt hänt för att Hen hade sin diagnos. L hade ångest för att Hen ansåg att det va för att Hen sagt att jag slog Hen i skolan.
Jag kunde inte göra annat än att trösta dem.

Efter ca en månad på det där hvb hemmet får jag reda på att det kommit in ännu en anmälan från skolan. Denna gången från S lärare. S hade en blåtira och det skulle ha varit jag som gett Hen den.
Det stämmer att S hade en blåtira. De som har hand om npf barn vet hur vilda de kan vara i sina lekar.

Hur försvarar man sig mot en sådan här sak? Jag kunde inte säga mer än sanningen men oavsett vad det svenska folket tror så är man skyldig till motsatsen bevisas.
Polis utredningen får man inte en försvarsadvokat förrän det går till rättegång. Och inom socialen får du inte försvarsadvokat förrän det gått till ett Lvu (lagen om vård av unga) man kan skafda advokat ändå men det får man betala ur egen ficka. Som ensamstående arbetslös mamma finns det inte en chans i världen att ha råd till en sådan sak.

Jag ringde olika advokater för att be om råd. Men advokater är totalt bakbundna vid en så kallat sol placering ( frivillig plädering ) om den är SP frivillig vet jag inte. Om jag skulle få för mig att ta barnen och lämna hvb hemmet så hade de order om att ringa polisen och sätta ut en efterlysning på mig och barnen.

Vi hade tur som blivit tilldelade en lgh i hvb byggnaden så vi fick ha någorlunda privat liv. Andra va inte lika lyckosamma. De hade små rum där personalen spatserade som vakter. Vissa fick inte gå ut utan en personal som sällskap.

Det va som om de försökte tvinga fram en slags stocholmsyndrom hos de boende.

Trotts att vi hade det bättre än de flesta så va det jobbigt när personalen kunde komma in när som helst. Om vi va i dushen. En period så skulle de övervaka när vi åt. Har du någon gång provat att äta när någon stirrar på dig?

Jag kunde inte äta... Och det kunde inte mina barn heller. Det såg inte bra ut i papperna kan jag säga.

Jag försökte att få det att bli mer naturligt genom att bjuda personalen på mat men de vägrade att ta emot det. Om de åtminstone kunde ta en tallrik med lite mat och peta runt så att det såg ut som att de åt. Men inte ens det.

Jag hittade en organisation som hjälper barn och föräldrar i dessa sitvationer. 2 månader av ångest och enorm.psykisk press släppte när de sa att de skulle hjälpa mig och barnen. Jag grät konstant i 2 dagar med uppehåll kanske 3 timmar per dag. Men jag grät av lättnad! Någon kunde hjälpa oss.
Jag hade i 2 månader sett mina två sprudlande barn dö lite för var dag. Livsgnistan slocknade lite varje dag och nu skulle vi få hjälp!

Under den perioden så frågade personalen ofta hur jag mådde. De oroade sig väl för att jag skulle ta självmord.
Men jag tycker att det är lite ironiskt att de oroade sig för mitt psyke när jag faktiskt hade som mest hopp.  De kan inte ha utbildat sig så värst grundligt de där " människovetarna"

Efter 3 månader fick organisationen ut oss! Vi va äntligen fria! Visst jag skulle ha Behandling i min föräldraroll i hemmet men det va inget jag hade något emot bara barnen fick komma in i sin hemmiljö igen.

Väl hemma så försökte vi återgå till det normala. En ny rektor så jag hade hopp om att det skulle gå bra. Efter två möten med rektorn så förstod jag att så inte skulle bli fallet. Hon tyckte att L va liten för sin ålder!? Till saken hör att en läkare undersökte barnen grundligt när vi va på hvb hemmet och han såg inga ovanligheter alls.

Jag förstod att det snart skulle komma fler anmälningar och barnen skulle inte klara av en sådan pers en gång till.
Barnen va sjuka och jag fick ett mail av rektorn att S aassistent inte skulle möta upp S utan en främling.
Varning skollorna ringde på full volym nu.

Jag packade och barnen och jag flydde i natten.